oh

Hm. Jag fick för mig att hyra film, och eftersom jag är totalt uttråkad och apatisk tänkte jag att jag behövde något som ruskade om mig. Något där det händer saker och ting, ingen lamt kärlelstrams, utan rysare blev det! En sån där en tjej och en kille övernattar i en stuga mitt ute i ingenstans, där det knackar på dörren och tre figurer varav två med dockmasker och en med en påse på huvudet börjar jaga dem. Elen går, telefonerna slutar fungera, det är mörkt hela tiden, bara terrormusik och de skriker och blöder och snubblar och delar på sig och bilen startar inte. Hujeda mig, jag fick ta mig igenom filmen med en tvdosan i handen, en minut skräckfilm en minut vanlig tv, med ett öga på min egen hall så ingen med dockmask plötsligt tagit sig in.

Som omväxling tittade jag lite på en dokumentär om Förintelsen, väldigt upplyftande. Sedan avslutade jag kvällen med lite Pol Pot och folkmord i Kambodja. Huh vilken tung kväll det blev. Jag skulle behöva någe mjukt, rosa, fint och glatt för att då bort det dova, tunga, hemska, huh.

Mycket weird egentligen, att bli sjukt rädd med hög puls, uppstressad och lätt hysterisk av en påhittad story, där man veeet så väl att allt är regisserat och påhitt (även om det "självklart" bygger på "verkligen händelser") där man sitter och ironiskt kommenterar och förlöjligar allt de stackars jagade dumma människorna tar sig för, bara för att bli mindre rädd själv, medan när man ser en dokumentär om förintelsen eller folkmorden i Kambodja, mest ojjar sig och på sin höjd säger "fy vad hemskt".
Varför är man inte räddare för verkligheten?