Funderar över det här med kritiken mot H&Ms reklamkvinnor som har världens bränna. (Och är supersmala men det är dom ju jämt) Det handlar om ideal igen, ideal som jakten på kan bli nästan farlig. Nu kommer kvinnor sola hjäl sig. Pressa under solen. Nyligen framkom det att personer som haft hudcancer fortsätter sola. För mig känns det här med att vara brun nästan farligare eller värre än det här med kroppsform. För även om man inte har den "perfekta" kroppen, känner man sig, (det är jag som är man) liksom fräschare, finare på något sätt, med färg. Mindre blekfet. Som att man tappar några kilon. Och, om att bli smal kräver väldigt mycket jobb, kräver brännan inte speciellt mycket, man kan ligga still, vara på stranden och man ser resultat fort.
Så. Jag nu försöker jag befria mig från denna hjärntvätt det är, att jag känner mig så fin med lite färg. För det är ju inlärt såklart, förr var vit hud tecken på att man var fin och inte jobbade på åkern utan på kontor, sen var färg plötsligt tecken på att man hade råd att åka utomlands. Jag är ju en såndär rödlätt människa med fräknar, sol är livsfarligt. Så, googla bleka, svala, sofistikerade människor ska jag. Det är fint med blekt. Fast usch vad den härliga känslan av bruna händer sitter hårt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar