Varför är alla foton i bloggen liksom prickiga? Det undrar jag. Och förstår inget.
Happ jag är hemma och är sjuk. Genomförkyld, andas med öppen mun på grund av täppt näsa, sväljer med kniv i halsen och ögonen rinner men jag har linser ändå. Så är det. Igår var min B hemma och sällskapade och handlade glass åt mig. Idag har han åkt tillbaka till sina studier i Småland.
Jag sov till tio och vaknade av strålande sol. Fick den där jobbiga känslan av passivitet. Glömde liksom att jag var sjuk. Solen skiner, det är maj 2012 jag borde göra tusen saker för det verkar som om alla andra gör tusen saker. Såntdär med trädgård, blommor, träning, appar, mat och bakning och grill. Och jag hamnar lätt i sitta-i-soffan-stirr. Får lätt ont i magen och sitter ännu mera still. Jag öppnade en såndär prickig kartong som jag har massa foton i. Det fanns massa mer. Små anteckningsböcker som jag är beroende av och alltid skrivit små texter i. Som favoritfilmerna, skivor jag måste ha, ögonblickskänslor, listor över sånt jag skulle ha med till Hultsfredsfestivalen. Alla grattiskort, brev som skickades till mig när jag pluggade i Spanien under tre månader 2001, och, nästan alla SMS jag tagit emot sedan jag köpte min första Nokia 3310. Som jag också skrivit ner i små anteckningsböcker. Jag har hur många som helst.
Så jag läste alla de där smsen. Och det kändes som det var så mycket då, så mycket folk hit och dit, det var plugg och fester, sommarjobba i Strömstad varje sommar, folk där, tillbaka och plugga mer, hem till skogen och folk där, relationer och relationer oh my. Det var så mycket jobbigt, så mycket rörigt men så mycket liv. Nu känns allt så.. tillrättalagt? Jag har ett jobb. En lägenhet som jag bor i året runt. En man. Och jag är så nöjd med allt detta. Vänner har jag också, alla bor inte precis här, men dom finns nära ändå. Men ändå så känns det lite tomt. Efterallt det där röriga. Saknar lite det där. Kanske inte exakt samma, men lite mer härj, fast i dagens version. Går det? Jag vet inte. När jag var 17 visste jag bara att jag ville göra allt och bo överallt, och jag flängde en del, och vet att när jag hade pluggat klart och var typ 27 så kände jag mig nöjd. Också med att få jobb, och just nöjd med att känna mig nöjd. Men nu är jag lite rädd att jag blivit för nöjd, för bekväm. Att det slagit över åt andra hållet? Hjälp.
Antar att det jag skriver är en klassisk 30-årskrisig text. Man blir nöjd men vill ha nåt mer, och då skaffar man barn och köper hus och går in i ett nytt skede i livet. Men vadå vadå när blev jag sån?? Var det så lätt att bli en såndär, för var jag inte en såndär unik som aldrig skulle bli som dom precis som i Kent-texterna. Eller hur var det nu? oh oh.
Happ jag är hemma och är sjuk. Genomförkyld, andas med öppen mun på grund av täppt näsa, sväljer med kniv i halsen och ögonen rinner men jag har linser ändå. Så är det. Igår var min B hemma och sällskapade och handlade glass åt mig. Idag har han åkt tillbaka till sina studier i Småland.
Jag sov till tio och vaknade av strålande sol. Fick den där jobbiga känslan av passivitet. Glömde liksom att jag var sjuk. Solen skiner, det är maj 2012 jag borde göra tusen saker för det verkar som om alla andra gör tusen saker. Såntdär med trädgård, blommor, träning, appar, mat och bakning och grill. Och jag hamnar lätt i sitta-i-soffan-stirr. Får lätt ont i magen och sitter ännu mera still. Jag öppnade en såndär prickig kartong som jag har massa foton i. Det fanns massa mer. Små anteckningsböcker som jag är beroende av och alltid skrivit små texter i. Som favoritfilmerna, skivor jag måste ha, ögonblickskänslor, listor över sånt jag skulle ha med till Hultsfredsfestivalen. Alla grattiskort, brev som skickades till mig när jag pluggade i Spanien under tre månader 2001, och, nästan alla SMS jag tagit emot sedan jag köpte min första Nokia 3310. Som jag också skrivit ner i små anteckningsböcker. Jag har hur många som helst.
Så jag läste alla de där smsen. Och det kändes som det var så mycket då, så mycket folk hit och dit, det var plugg och fester, sommarjobba i Strömstad varje sommar, folk där, tillbaka och plugga mer, hem till skogen och folk där, relationer och relationer oh my. Det var så mycket jobbigt, så mycket rörigt men så mycket liv. Nu känns allt så.. tillrättalagt? Jag har ett jobb. En lägenhet som jag bor i året runt. En man. Och jag är så nöjd med allt detta. Vänner har jag också, alla bor inte precis här, men dom finns nära ändå. Men ändå så känns det lite tomt. Efterallt det där röriga. Saknar lite det där. Kanske inte exakt samma, men lite mer härj, fast i dagens version. Går det? Jag vet inte. När jag var 17 visste jag bara att jag ville göra allt och bo överallt, och jag flängde en del, och vet att när jag hade pluggat klart och var typ 27 så kände jag mig nöjd. Också med att få jobb, och just nöjd med att känna mig nöjd. Men nu är jag lite rädd att jag blivit för nöjd, för bekväm. Att det slagit över åt andra hållet? Hjälp.
Antar att det jag skriver är en klassisk 30-årskrisig text. Man blir nöjd men vill ha nåt mer, och då skaffar man barn och köper hus och går in i ett nytt skede i livet. Men vadå vadå när blev jag sån?? Var det så lätt att bli en såndär, för var jag inte en såndär unik som aldrig skulle bli som dom precis som i Kent-texterna. Eller hur var det nu? oh oh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar