Precis hemkommen från gymmet och är ätandes fullkornspasta med ostsås och massa kikärtor och broccolli. Inte världens nyttigaste, men definitivt nästintill världens godaste! Mycket svartpeppar och salt. AgR. Det är så intressant, att jag kan tycka att den här måltiden är nästan lika god som den som jag åt igår på resturang och som kostade 250 kr. hm.
Angående gymmet förstår jag inte hur man kan spela lugna låtar som It must have been love på ett gym? Hallå? Var i hela friden ska man få peppet ifrån, hur ska man kunna känna sig glad, pepp, pigg och stark när man hör kärleksballader..? Eh. Jag ville helst lägga mig ner på golvet.
Ochochoch :) Det finns en stilig man där. Han ser så snäll ut. Stoora bruna ögon. Och vi råkar träna samma tider samma dagar. Och då uppstår det där intressanta huruvida man ska hälsa på nån som man inte känner, men som man är medveten om och som man känner igen liksom. Jag skulle aldrig göra det, men situationen är lite intressant. Jag gillar sånt, när det inte finns några klara sociala regler. Då kan så mycket spännande hända. Ohh!
