Gropar och svarta hål

Snart är denna vecka slut, då kan jag gå vidare, radera och börja om. En såndär meningslös vecka har det varit, som lika gärna kunde ha varit olevd. Sjuk och dan. Och jag brukar inte bli sjuksjuk, utan bara sådär att jag kan bita ihop och jobba på. Men nerå, snorsjuk, matt, kokvarm, kinkig och frusen. Hujedamig. Och i allt det där, grävs gropen djupare och djupare och med mig drar jag ungefär allt allt som finns i resten av livet och världen. Snorig och dan, inne och utan att träffa människor, inte ens jobba, och all by my self sådär sjuklig går mitt tänk i bara negativa djupa spiraler neråt nerååååååååt. Oh. Så, när jag, en timme innan Hello Saferidekonserten igår, som var det enda lite roliga på hela veckan, knappt orkade resa mig upp på grund av feberhet, och mamma dessutom inte svarade när jag ringde och behövde pepp, då bidde det stora tårar i en pöl på golvet. Lilla jag lilla jag. Bara 27 år.

Men, jag klädde på mig och gick ändå. Hög på kodein, kaffe och baileys. Och, det är konstigt, eller inte, men så fort jag kom dit slutade jag hosta och snoret slutade rinna. Väldigt bra och fint i ca 120 minuter. Och väldigt väldigt bra konsert var det. Fint och precis vad jag behövde. Kl.22.00 gick jag hem igen och då kom snoret och hostet tillbaka. Nu är jag bättre, snoret är mindre och febern nog borta, jag låter som dracula istället men det har ju sin charm.

Som min gamla darling sa, nu har du grävt din grop, nu får du börja gräva tillbaks igen. Mja. Och jag tänkte lite där på konserten, eller, jag tänkte massor massor och kände ännu mer. Att, jag länge haft en Tiger i min umgängeskrets. Och nu en Björn. Fina djur. Och det fick mig att tänka på barnprogrammet "Lilla Tiger och lilla Björn".

Sweet. Jag kanske är den lilla leksakstigern på djul. Fin stavning by the way av mig.

Well. Det är inte hela världen.

Inget är hela världen.

män som hatar kvinnor

Jag hittade en man på facebook som jag vet är kvinnomisshandlare. Denne man arbetar på ortens största företag, är kändis i stan, har barn, ääälskar att segla och åka på äventyr, är "glad" singel, älskar att vara i fjällen, har bilder upplagda där han myser med sina "grabbar", åker skoter, grillar och ler i solnedgången. Som vilken stilig 37-åring som helst i sina bästa år. Jotack. Äckliga människa. Och ännu äckligare är att alla tycker att han är en sån jvla trevlig och go kille.
What to do? Inte så mycket. Jag får lust att skriva en note på min facebook om vad han pysslar, med, att skriva ett litet inlägg i hans egen gästbok, att skicka ett fint infomail till hans dejt som han flörtar så sött med på facebook, jojo. Men, det är nog inte så klokt.

Men jag blir hatisk och aggressiv. Fyfan. För ingen kan ens ana något, han ser ju ut som vem som helst. Såklart. Och han är ju så fruktansvärt trevlig och framåt och känd i stan, jo precis. Undrar hur många fler av alla dessa "trevliga normala" män som pysslar med samma sak? Jojo.

Väntan på livet?

Jag är, förutom genomsnorig och förlorad i snuvans dimmor, rastlös. Och därmed ganska uttråkad. Det känns som om jag väntar på något, att få åka hem om två veckor vet jag, lika malmöbesöket i början av mars, men det känns som om jag väntar på något mer, något stort. Och jag liksom sitter här rakt upp och ner på en stol och gör inget, för att jag väntar. Och det kan jag ju inte hålla på med. Jag tror det är ett jobb eller nåt jag väntar på, eller egentligen vad som helst som är bättre än det här som är nu, för det kan nog inte bli så mycket mer grå.

Och jag längtar också. Tillbaka till stränder och gator i andra städer i andra länder, till gamla danser och sommarkonserter, och jag längtar fram till våren, till påsken och valborg, till malmö och torr varm asfalt. Ja, var och vad som helst men inte här och nu.

Idag är en annan dag.

Fast samma sol sken. Skön söndag tänkte jag. Slapp och mys. Ända tills det blev inflation i slapp och mys och jag blev uttråkad, rastlös och less. Ont i huvudet och halsen, kinkig är ordet. Men jag har fått spotify och det är ju något fantastiskt! Nu älskar jag the Concretes igen, deras cover på Back for good. Åhå. Men ja, kinkig söndag. Och ganska bloody too.

Igår var en bra dag

För jag vaknade av mig själv 09.15, solen strålade och jag åt vaniljjogurt, morotsbröd och apelsin/grapejos till frukost. Sen traskade jag till Erikshjälpen och där var ALLT fint! Jag såg något vackert i alla plagg och provade massor och ville ha det mesta. Och efter några månaders väldigt blygsam klädkonsumtion var jag tvungen att handla lite våldsamt. Sen gick jag lite mer i solen och skulle handla födelsedagspresent till min gamla darling hemma i skogen, men efter att ha entrat två affärer och bara kommit ut med ting åt mig själv, bland annat ett par 50-kronorsbrallor från Monki, var urspårningen nära och jag gick hem till vännerna med speedad hund istället. Fint fint.

Den ljusblåa toppen har lite knasig passform, från Tempo. Hm. Men gillar den. Och någe liknande fanns på Monki. Den rödavitarutiga klänningen kanske säljs på Tradera. Mest för att färgerna och jag inte riktigt går ihop. Eller dom kanske gillar mig men jag gillar nog inte dom.

Och Monkibrallorna. Hm. Såndär skräckblandat förtjusning. Snorfula men ändå.. det behövs nog rätt mycket mod och pepp för att dessa ska användas i vår.
Fast kärast bidde jag i den här, nog hemmatillverkade svarta blusjackan. Eller så. Fin ju! Fast inget för tiominusväder.

På kvällen bidde det mat och efterrätt och drink. Love.ly ja.

Snorigt pepp

Ahm. Jag har sovit elva timmar. Borde ha vaknat matt och förkyld och matt och sur. Men istället vaknade jag rosslig ihalsen med pepp och någon sorts förväntan. Vårkänslor? Hm och åh. Angenämt dock. Jag ska cykla till jobbet och sen cykla hem för en såndär skön fredag igen. Oh!

porcelain

Såhär började helgen förra fredagen; kaffe och choklad. En oslagbar och underbart gigantisk fantastisk kombination. Ändå blev helgen en miljon gånger bättre. För att inte tala om hela veckan som faktiskt känts som helg. Jag har jobbat men inte märkt det. Idag återgår allt till det normala, till vardag, men se, då är det fredag och helg igen. Oh my. Love.ly.

hårår

Först en gång i tiden, såg jag ut såhär. Ofärgad och orörd.

Efter flera års tonårsobstinata hårfärgningsår, hade jag för några dagar sedan, min egen färg igen. Lite råttlik men ändå, helt okej.

Osså skulle jag ju bara lägga i liiite toning för att piffa till det lite, och vad händer, trots ihärdig konsultation med både frisör och personal på hårtfärgningsaffären, jo någonting i all den där färgkemin ballar ur och gör mitt hår rött, jätterött! Och mörkt. Mitt fina fina hår. Såna som inte vet bättre, tycker det nog ser helt okej ut, att jag passar och så, men jag går runt och känner mig som ett missfoster, som en fjortonåring som färgat håret själv, halvblaskigt, ojämnt och dant. Hujedamig. Som tur är, så är det toning och inte färg, så nu är det hårtvätt och inpackning minst tre gånger om dagen. Jag måste vara fin igen på fredag!!