Jag är med i Tjejjouren i min lilla stad och häromdagen var jag på föreläsning av Jenny K Larsson som har forskat om den svenska familjepolitiken utifrån ett normkritiskt perspektiv. Mycket intressant. Kanske inte så mycket nytt för mig, men det var ju några år sedan jag pluggade, och när man jobbar heltid orkar man inte riktigt läsa alla avhandlingar och senaste böcker som man vill och hålla sig uppdaterad. Så skönt att få kastas in i det där igen.
Jenny pratade och berättade bland annat om hur pojkbäbisar och flickbäbisar hanteras olika, hur pojkbäbisar till exempel hissas och kallas tuffa och starka medan flickbäbisar gullas med. Pojkbäbisar får mindre fysisk närhet än flickbäbisar. Pojkarna bemöts utifrån vad de gör medan flickorna bedöms utifrån hur de ser ut. Hon pratade vidare om strukturer där kvinnor och män hålls isär, och där män värderas högre än kvinnor. Ett exempel där man ser detta är när man säger pappas flicka, vilket betyder något positivt, Ann Wibble gammal politiker var en rejäl kvinna som var Pappas flicka. Starkt och positivt. Skulle Anders Borg däremot säga att han var mammas pojke skulle man istället associera till en liten, blödig, mjuk kille. Vilket inte är positivt utifrån de stereotypa föreställningar som råder om hur en "riktigt" man bör vara i dagens samhälle. Man kan också tänka på när man säger "pojkflicka", där man ofta menar en tjej som är tuff, medan en "flickpojke" inte alls har samma positiva klang. Eller en tjej med killkläder som är tuff, men en man i kvinnokläder är fånig. Bla bla finns tusen exempel. Suck och stön.
Iallafall. De förväntningar som finns på människor i vårt samhället är att de ska vara heterosexuella. Är du homosexuell bryter du normen, sticker ut, är avvikande. De flesta heterosexuella människor behöver ju till exempel inte "komma ut ur garderoben" med sin sexualitet. För att det är normen. Det normala. Det vanliga.
Så. Vad göra? För att pojkar också ska få visa känslor och inte behöva vara rädda för att inte passa in i den fyrkantiga mansnormen. För att flickor också ska få fler möjligheter att vara flickor på olika sätt. För att barn ska få vara som de är, inte utifrån vilket kön de råkar födas med, utifrån vilka personer de är. Hm tja.
Nu skulle jag skriva det viktigaste; vad vi ska göra istället! Lösningsfokuserat ju! Men jag blev helt trött och vill göra något annat. Dock: tänka på hur vi pratar med våra barn. Vad berömmer vi, utseende, prestation? Hur bekräftar vi stereotypa könsroller inför våra barn? Hur enkelt som helst. Jag har dock inga barn själv så jag talar bara om för andra hur de helst ska bete sig. Helst vill jag bara svära och tycka att alla som gillar stereotypa könsroller är dumma i huvudet. Men så kan man ju inte skriva.Jag ska inte tänka för mycket på detta i min vardag för jag får panik.
Jenny pratade och berättade bland annat om hur pojkbäbisar och flickbäbisar hanteras olika, hur pojkbäbisar till exempel hissas och kallas tuffa och starka medan flickbäbisar gullas med. Pojkbäbisar får mindre fysisk närhet än flickbäbisar. Pojkarna bemöts utifrån vad de gör medan flickorna bedöms utifrån hur de ser ut. Hon pratade vidare om strukturer där kvinnor och män hålls isär, och där män värderas högre än kvinnor. Ett exempel där man ser detta är när man säger pappas flicka, vilket betyder något positivt, Ann Wibble gammal politiker var en rejäl kvinna som var Pappas flicka. Starkt och positivt. Skulle Anders Borg däremot säga att han var mammas pojke skulle man istället associera till en liten, blödig, mjuk kille. Vilket inte är positivt utifrån de stereotypa föreställningar som råder om hur en "riktigt" man bör vara i dagens samhälle. Man kan också tänka på när man säger "pojkflicka", där man ofta menar en tjej som är tuff, medan en "flickpojke" inte alls har samma positiva klang. Eller en tjej med killkläder som är tuff, men en man i kvinnokläder är fånig. Bla bla finns tusen exempel. Suck och stön.
Iallafall. De förväntningar som finns på människor i vårt samhället är att de ska vara heterosexuella. Är du homosexuell bryter du normen, sticker ut, är avvikande. De flesta heterosexuella människor behöver ju till exempel inte "komma ut ur garderoben" med sin sexualitet. För att det är normen. Det normala. Det vanliga.
Så. Vad göra? För att pojkar också ska få visa känslor och inte behöva vara rädda för att inte passa in i den fyrkantiga mansnormen. För att flickor också ska få fler möjligheter att vara flickor på olika sätt. För att barn ska få vara som de är, inte utifrån vilket kön de råkar födas med, utifrån vilka personer de är. Hm tja.
Nu skulle jag skriva det viktigaste; vad vi ska göra istället! Lösningsfokuserat ju! Men jag blev helt trött och vill göra något annat. Dock: tänka på hur vi pratar med våra barn. Vad berömmer vi, utseende, prestation? Hur bekräftar vi stereotypa könsroller inför våra barn? Hur enkelt som helst. Jag har dock inga barn själv så jag talar bara om för andra hur de helst ska bete sig. Helst vill jag bara svära och tycka att alla som gillar stereotypa könsroller är dumma i huvudet. Men så kan man ju inte skriva.Jag ska inte tänka för mycket på detta i min vardag för jag får panik.
