Ack ja, suck och stön.
Det var längesen. Men så nyss. Jag tror jag tappade mig själv för en stund. Och nu är jag mer tappad än någonsin men nu håller jag mig själv i handen så nu kommer det fungera lite bättre igen.
Snyft, snörvel, klump i magen och ganska mycket apati. Men, jag blev ju 26 nånstans i allt det där, så jag har ju den erfarenhet som behövs för att överleva. Tyvärr kanske. Eller hurra.
Vad rolig hjärnan är. I början är man nästan lite kall och cool, sen bryts den där känslan ner mer och mer och till slut är man en liten blöt pöl på golvet. Och då har man redan sagt till alla och sig själv att man nog kommer att överleva, och då får man ligga där som pölen själv för alla tror man reder sig. Vilket man gör, men det behövs ju lite torkhjälp ändå. Allt det där goda kommer ju tillbaks och skär som en kniv rakt igenom. Allt som var bra, bara det som var bra är möjligt att komma ihåg. Hur kan hjärnan byta perspektiv från en dag till en annan, från svart till vitt?! Oh.
Men det är vår. Idag skiner till och med solen. Inte för att så mycket annat skiner. Men jag tänkte typ precis strax göra veglasagne och sen gå ut med förhoppning att springa några meter. Om vaden och klumpen i magen tillåter.
Föresten har jag mina nya svarta jeans på mig, inhandlade igår. Hurra. Retroaktivt bostadsbidrag är alltid väldigt välkommet. Fast, det vågar jag ju inte röra. Egentligen. Så jag måste nog lägga ut ett par byxor på tradera i eftermiddag. Pengar är allt. Nästan.
åhå. pip over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar