VinterNoll8

Hemma i skogen igen hos mama och papa. Mysigt, tomtar, hemtrevligt, varmt ljus, eftermiddagsfika varje dag, skog, horisonter och massa mat. Som vanligt. Och, jag kanske omedvetet försökte smita undan, för jag glömde helt bort att fundera ut om det var någon speciellt musik jag skulle ta med mig hem. Och när jag kom hit till skogen blev jag helt överfallen av Kent. Aldrig en jul hemma i skogen utan Kent. Och aldrig en vinter med mörkt och kallt utan vemodet och åhet.

"...och dom säger att staden blivit tyst och ful och öde älskling, att det kommer bli en lång kall vinter. Jag har lärt mig att att saknaden är värst när man har sovit som ett barn, genom en iskall vinter..."

Det är precis som om tiden står stilla när det blir jul. Som att alla jular är exakt de samma, samma känslor, samma samma, men lite annorlunda omständigheter bara. Skönt, men lite läskigt. Att veta vad som väntar, och ta ett lite djupare andetag. Kent har liksom nässlat sig in, och eftersom jag förknippar Kent med en viss människa så blir det plötsligt Kent-jul-Tiger i associationskedjan. Lite knasigt. Annars är det med spänning och lite förtvivlan jag tänker på Björnen. Lätt panik.

Nu finns det nybakt bröd i köket.