Sist jag skulle skriva här så hade jag skrivit massor och så plötsligt hade jag inget internet länge. Jag blev kall i magen och kom på att jag inte betalt bredbandsräkningen. Och så skulle jag göra det direkt men då hade jag ju inget internet och utan internet ingen betalning så jag städade och tittade på tv istället. Sen fick jag höra att ComHem haft lite svårigheter, stackarna, och jag hade ju visst betalt min räkning. Iallafall försvann ju allt jag skrev då.
Jag har nu nästan jobbat en hel veckas heltidsjobb. Pust och stön. Det här med flex är fantastiskt men det här med pendlande är inte lika fantastiskt och gör att det här fantastiska flexet förstörs. Alla tåg går snart kvart i vilket innebär att jag måste gå en halvtimme för tidigt eller vänta en halvtimme på tåget. Surt sa räven. Igår kom jag till jobbet först av alla och var kvar till sist för att samla flex. Hoppas dom tycker jag är väldigt ambitiös.
Men det är roligt är det! Att ringa upp folk och maila människor, ta emot samtal från journalister och curlingmammor och tonåringar och allt möjligt folk. Att fika och fika, gå på utbildningar, få lyssna på socialsekreterare som berättar om hur dagens regering fixar så människor åker ur systemen i en rasande fart. Jag lär mig så mycket. Tabeller i excel har jag gjort som jag inte visste att jag kunde, förut bråkade vi bara. Jag har lärt mig finesser i mailen och telefonen och att söka i system. Men jag blir trött också. Supertrött. Och jag kommer aldrig hem och hinner aldrig göra något mer än att äta, sitta på en stol och gäspa och frysa och tänka att jag ska gå ut, och sen gå till soffan och sen sängen och sova. Jag hoppas på piggare och livfullare tillvaro när jag kommer igång ordentligt. Och har mycket flex kanske.
En notering mot hemtjänsten som är det enda arbete jag har att jämföra med, är att när man fikar så pratar man lugnt. Skrattar och småpratar. Är lite tyst, läser lite, pratar. I hemtjänsten var det full fart, gnäll och hets och klag och trötthet, man pratade om här och nu på ett annat sätt. Och då hade jag ont i fötter och kroppen och tänkte flera gånger om dagen guuud så drygt. Det gör jag inte nu, det är så bekvämt det här. Sitta på en stol, klicka lite, ringa lite, hämta papper, lugnt och fint. Trött i huvudet blir jag, men då öppnar jag fönstret, sätter på radion och öppnar mitt nyligen införskaffade chokladförråd i min lilla låda. Jojo. Bekvämt. Torra fötter.
Nu strax strax kommer han den där bästaste. :)
2 kommentarer:
Fikapauser är vad man gör dem till. Känner man ett behov av att gnälla så gör man det, småpratar gör man ju nästan oavbrutet även det (även om ämnena inom just hemtjänsten) inte alla gånger är så ofantligt roande att lyssna på.
Annars så gör man som JAG brukar göra under fikarasterna: glömmer hela världen för några minuter och låser in sig i sitt autistiska hörn och svarar bara på tilltal när det är absolut nödvändigt...
Men "hey" det är ju bara jag.
/A
Sv: jag tycker faktiskt det är en petitess. Jag tycker det är konstigt att när en tjej som jag, uppenbarligen feminist och med någorlunda goda värderingar, skriver en kärlekstext till min man såväl som till andra män. Så kommer du och hackar på en mening som jag skrev. Det tycker jag är det farliga. För det är det här eviga tillrättavisandet som gör att många kvinnor inte vågar säga något för de är så jäkla rädda att säga fel.
Sen är det ju ett faktum att i princip inga av sveriges samboförhållande lever jämställt. De tror de gör det men det visar sig vid statistiska mätningar att kvinnorna fortfarande, per automatik och invanda sociala mönster, gör mer än männen. Och då är det väl häligare med en karl som hjälper till hemma än en karl som inget gör. Och vet du, ibland behöver jag ha hjälp. ibland behöver jag att david gör något för mig, att han hjälper mig. En man som hjälper en kvinna, och varför skulle det vara så skamligt?
Skicka en kommentar