Det stora sommarvemodet

har drabbat mig.

Ont i hjärtat och klump i magen över ljumma sommarkvällar. Vi traskade genom parken häromkvällen, det var skymning och ljummet och så fint. Himlen var lilablå och det kändes som utomlands. Igår åt vi mat och drack lite vin hos mamms och papps i en husvagn. Vi traskade ner på stan genom natten och vi var sådär skönt salongsberusade och jag hade ont i hälsenorna så jag nästan dog och det var flams och det var trams och jag skrattade så jag nästan kissade på mig. På dagen hann vi tillochmed åka till en såndär fin svensk insjö och sola mellan tallarna och bada från bryggan. Fika på filten och somna i solen.

Det är finaste finaste nu. Och jag bara jobbar bort sommaren 2009 också. Fast jag hinner ju ha lite sommar därmellan också faktiskt. Men ändå, ont i hjärtat har jag. Det är så mycket jag vill göra och hinna med. Och snart är det bara 6 veckor kvar. Sen kommer den där hösten igen och det där jag helst inte vill prata om. Ack.. den där självmordstoppen på sommaren, jag är inte alls förvånad.

Och jag är så trött mest hela tiden att jag gråter för allt. Om jag tåget är försenat och om hälarna gör ont. När någons bloggares hund dör. Och den där mannen kan jag snart inte vara utan alls. Ens en minut. Och nu ska han vara borta några dagar. Nej det går inte nej nej. Även om det är värre än all terrortortyr i hela världen att vakna, gå upp och gå till jobbet när det ligger en fin björn i sängen och susar. Nej nej stanna här.