Jag har börjat ta mej till skogen för att motionera. Jag brukar säga springa, och målet är ju att springa, men jag orkar ju inte runt hela slingan så, motionera it is. Det är konstigt det där, hur hjärnan fungerar. Belöning, disciplin, kaxighet, ilska, . Typ, "spring bara 30 sekunder till, baaaaara 30 sekunder, duktigt duktigt puh nu får du gå". Eller: "Du ska till den där stolpen, bara spring, spring, tänk inte, bara till stolpen, SPRING!". Eller också: "där springer nån där framme, åh så sakta, jag springer fortare, jag orkar längre, tänker iiiinte gå medan den där personen ser, nej nej, jag orkar och springer så lätt, jag orkar minsann!". Osså ibland (eller, rätt ofta) "vad jag hatar det här, det är en idiotgrej att springa, det är tuuungt och heeemskt, jag skiter i det här. NU. puh nu gick jag."
Förut lyssnade jag alltid på musik för att bli pepp när jag sprang. Nu har jag börjat lyssna på Christer i P3 medan jag springer, och det blev helt annat. Mer lugn i det hela, kanske inte så mycket pepp, men det känns mer som att gå en promenad än att springa. Man bara gör, lyssnar och tänker på annat. Tips tips!
För att inte tala om skogen. Jag älskar skogen! Långt bort från jobb, kontor, betong och folk. Bara tyst som luktar gott, mjuka stigar med barr och rötter. Ljuvligt!
2 kommentarer:
Fram för mer skog!
Roligt att du bloggar igen!
Det där med att skogen är en lunga är väldigt riktigt faktiskt.
Och ja tack, jag tänkte väcka den till liv igen, bloggen. Få se om den vill. :)
Skicka en kommentar