hemsamarit

Jag har börjat jobba nu. I hemtjänsten igen. Det är suck och stön, men jag gillar det ändå. Dom gamla är så fina. Det är så roligt att komma in i deras hem, att se hur dom har det och titta på alla deras saker som säger något om människorna som bor där. Och alla svartvita fotografier, dockor och guldiga lampor. Vissa lägenheter är helt fantastiska, andra är små och så slitna. Vissa är fruktansvärt inredda med alledes för mycket trams, men det är det som är så intressant. Lite som en helt ny värld.

Och dom gamla. Åh söta dom. En liten tant har rosa byxor upp till hakan och platsar så bra i Muminvärlden. Inte som nån av figurerna där, utan som sig själv. En herre förklarade skrikande skillnaden mellan kaffesked, dessertsked och matsked, men han var ju inte arg, han pratar ju så. En annan herre kommer från forna Jugoslavien och kan inte ett ord svenska. Men han ler, bakar sitt eget bröd och vill att man tar en godis ur skålen. En annan tant vet bara om hon druckit kaffe om det står på en lapp att hon gjort det. Guldfiskminne, kära hon. Ännu en annan pratar om lammkött och drar sexskämt så självaste jag blir röd om kinderna. En farbror har ingen tv och läser bara pangböcker hela dagarna.. vildavästernböcker. Och alla vet dom exakt hur dom vill ha det. Hur många gånger lakanet ska vikas, vilken tid man får komma och hur många gurkbitar det får plats på smörgåsen. Precis som jag.

Med allt det söta så får jag så ont i hjärtat. För de är så fina och har levt så mycket, varit med om massor och kan så mycket, och ändå så sitter de i små slitna lägenheter och väntar på att vi ska komma någon gång per dag. Och de blir så glada och vi stövlar in, kokar kaffe och försvinner. Åh. Det känns i vemodshjärtat. Dessutom är det ljumma vackra sommarkvällar och allt ska ju vara sådär perfekt. Oh dear..