Jag tog min middagslur under dunet efter maten, drack flera deciliter lattekaffe, fick speed och var tvungen att springa. Och eftersom mina bakben efter 9 års fotbollsspelande är för korta, brukar jag stanna och strecha vid ett träd ibland. Och idag när jag stod där och strechade cyklade det förbi tre killar som såg ut att vara sisådär 11 år. Och tittar en på mig och säger "träna nu lilla gumman". Han är 11 och jag 26. LILLA GUMMAN?
Om han hade sagt fetto, rödtott, idiot, tönt, fåntratt eller åsna hade jag inte blitt så upprörd, men "LILLA GUMMAN", det skär i feministhjärtat. Det hade aldrig sagts till nån med snopp. Och andra dagen i rad står jag bara där och stirrar och hjärnan står still och kommer inte på ett enda ord att säga tillbaka. Och jag blir så arg. På mig själv, på snorungen, på Reinfeldt, på alla män, på alla omedvetna kvinnor och på hela världen. Och jag önskar jag hade kastat en sten på ungen, skrikit nåt, pekat finger eller vad som helst, men jag kom inte på nåt och nu känner jag mig som en femåring som står och skriker och hoppar jämfota av ilska. Hur förnedrad får man bli? Av en 11-åring?
Nu måste jag göra massa armhävningar av all ilska. Armhävningar som jag för övrigt för några veckor sedan insåg att jag klarade av. Alltså såna "riktiga". Inte såna på knä. För som tjej, har jag aldrig klarat riktiga armhävningar, såklart, eftersom jag alltid fått höra att tjejer ska göra såna på knä och såklart inte ens fått chansen att testa dom "riktiga". Hur ska man då veta? Jag blir så trött på att vara arg. Och tjej. Och med det här arga kan jag inte riktigt titta på EM-fotbollen med glädje heller. För det är män på läktarna, män som spelar, män som dömer, män som kommenterar och män som tränar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar