Det gör lite ont i hjärtat ibland det här med hemtjänst. Speciellt när det är lite höstigt och speciellt när det är lite mörkt. Och man går hem till små söta tanter och farbröder i deras små varma upplysta bon där dom sitter med sitt heta vatten som dom kallar te och äter skorpor och tittar på Vem vet mest för att Rikard är så trevlig. Och så hjälper man dom i säng och så ligger dom där och ska sova alledes ensamma och man ser alla stadens ljus och lilla tanten och åh. Ack. Och dom pratar och pratar och vill aldrig att man ska gå. Så viskar dom godnatt och vinkar med en darrig hand. Och är så nöjda och tacksamma.
Sen cyklar jag hem och känner mig minst i hela världen som jobbar till klockan nio när alla andra sitter framför tv:n och myser med te och skorpor och jag måste cykla hem i kalla otäcka kvällen. Bara bara och mest i hela världen vill jag krypa ihop under en filt med någon mysig eller mamms och papps och aldrig mer gå ut. Och till på köpet ser jag en råtta springa över ett övergångsställe och jag drar efter andan för jag vill inte se råttor bli överkörda av bilar, men den överlever och jag pustar men inser att den är påväg mot mig som står vid änden av övergångsstället och den panikrusar mot mig och trasslar in sig i mitt framhjul på cykeln och jag känner såndär panik man kan känna med råttor runt fötterna och börjar nästan tjejskrika gällt men då hittar den ut och springer vidare. Kära råtta. Kära liv. Tänk om jag kunde vara lite mer kall och osentimental, rå och macho.. det känns som om det skulle bli lite lättare då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar