det är jobbigt när man i sitt eget huvud skapat en liten liten förhoppning, en förväntan som får en att bli lite lite pepp och lite glad. Något att se fram emot om inte alltför lång tid. En såndär grej som tar upp alledes för mycket energi och tankekraft än vad som är realistiskt även om det är någe trevligt. För sen när det i verkligheten visar sig att det är ganska långt till det där trevliga, då går liksom luften ur en och man pyser ihop på golvet.
Det är långt lååångt till 5:e februari. Många veckor, många dagar, för att inte tala om minuter. Men jag skulle försöka sluta gnälla och åha mig, haka upp mig och älta, för det hjälper inte har jag insett efter 26 års levnad. Så jag ska inte gnälla eller sucka. Bara bita ihop och jobba. Träna. Äta. Sova. jobba. Så går dagarna och sen är det 5:e februari.
Fast jag är en tålamodslös människa. Det är nog ingen idé. Det finns nog ingen plats för mig i den dära någons liv. Kanske 5:e februari, men resten av livet då? Jag tröttnar. Suckar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar