Jag har tvättat. Det är väldans tråkigt. Uppochner uppochner för trapporna var 40:e minut. Och hissen kan jag inte ta för den går inte att komma ut från på min våning. Apuh. Och så vika vika vika, vilket kan vara lätt rogivande ibland. Men när man nästan sover är det mest jobbigt. Och varför varför är varendaste plagg helt vänt ut och in? varenda strumpa, varenda påslakan varenda trosa.. himla pill. Men åh, när allt är färdigvikt och luktar gott åhååå.. fast, tänk när man bor i ett litet hus och kan torka tvätten ute i sommarvinden..

Annars så. pip. Liten ikväll. Varför är inte jag sådär som kan skilja på olika saker i livet, så att om en sak går dåligt får man tänka lite mer på något annat som går bra. Men jag, när nåt skiter sig så sitter jag still och stirrar och drar ner hela världen i ett svart hål och precis allt blir så dramaaaAtiskt och stort och svårt. Käraste lilla jag.

Jag är en icke-tålamodig, frustrera(n)d(e) ung kvinna. En sisådär 17 år i sinnet. Det var så.. lätt då. Man levde i sin bubbla, gick i gymnasiet, gick till lektionerna, sovade, tränade, festade ibland. Man behövde inte tänka så mycket, man bara gjorde och åren gick. Fast det lades ner enormt med energi på byxor, pojkar, hår och duger jag eller inte-tänk. Men nu, skiter man (jag) relativt ganska mycket i om jag duger eller inte, passar det så välkommen annars inte. Pojkar är kul, hår ibland, men det är liksom inte (tack och lov) första prioritet. Utan istället tänks det en väldans massa på liv och framtid, tid som går och var i världen jag egentligen är. Borde vara. Kommer att hamna. Vill jag sitta i köket i tre månader så är det liksom upp till mig, det finns ingen såndär ström som drar med en längre. Det är bara upp till mig. Och min vilja. Huh. Tänk om man en dag inte bara vill mer.. eh.

Jag vill höra Håkans nya singel. Nu när jag ändå är lite inne på 17-årstemat. oh.. sentimental.
Jag är så trött så jag skulle kunna grina lite. Kom och lägg mig.