Tågstationer är känsliga. Återseenden och avsked. Först stiger man av, pirrig och förväntansfull och nervös. Och sen plötsligare än man tror står man där framför tåget hem med klump i magen och säger till sig själv "inte gråta inte gråta inte gråta inte gråta", så försöker vi se glada ut och få hela tunga vemodssituationen att lätta lite, så ler vi sorgset och vinkar hej då. Ledsamt. Och sen är man påväg hem igen. Tom tommare tommast. Full av "vet varken ut eller in", och verkligen ingenting att åka hem till. Ett meningslöst jobb som inte ger mig något alls, knappt pengar. När jag var student hade jag tusen saker för mig, jag tänkte och tyckte, var kreativ, diskuterade och var pepp pepp och lite orädd. Nu känns det som att jag har tappat allt. Jag är trött och omotiverad, börjar tveka lite på mig själv, fega och mesa. Och det är ju kanske inte så konstigt med ett jobb där jag inte träffar en endaste människa, (jo en), städar fast det är rent och inte lär mig nåt nytt, träffar någon ny människa eller får använda hjärnan. All kunskap håller på och rinner ur min kropp. Allt jag har lärt mig har jag glömt. I diskussioner kommer jag ihåg vad jag brukade tycka, men jag har glömt argumenten för det.
Nu har jag iallafall packat upp. Jag hatar det, så däför gör jag det på en gång, fort fort. Jag ska sova med det där tomma, han som saknas och tårarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar