Jag har tittat på Idol igen. Och de där skrikande fjortonåriga tjejerna dök upp igen. Jag känner igen känslan, när jag var tonåring och fastnade för nån flickidol. Även om det inte var Backstreet Boyspojkar utan kanske mer John Lennon eller Henrik i Broder Daniel, så var det samma desperation, och grejen var kanske vissheten om att det aldrig skulle bli vi ändå. Och jag har funderat över varför man aldrig kan se killar skrika och gråta över någon kvinna eller tjej någongång. Och då menar jag det där hysteriska tonårsskriket. Vad gör alla killar? Jo dom gillar väl fotboll och Zlatan? Det gör dom väl. Men dom skriker och gråter inte. För dem är det inte alls orealistiskt, de ska träna och bli lika bra. Granska, titta, motiveras. Fullt möjligt. Men har killarna inga kvinnor eller tjejer som förebilder? Jo fast då är det tjejer i form av snygga, sexiga eller möjligen duktiga på snowboard. Och då dreglas det, inte skriks. För tjejerna kan erövras, fullt möjligt ja. Killar fulla av självförtroende. Tjejer fulla av.. tja önskan att bli bekräftade? Bli sedda? Få bli flickvän till..?
Det finns ju säkert tjejer som har kvinnor och tjejer som förebilder, som är bra. Som de också inspireras och motiveras av. Men fortfarande, finns det ih-skrikande killar?
Hm. Jag funderar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar