lördag, augusti 23, 2008

Med bregott på kan jag äta hur många mjuka mackor som helst. Bottenlös utan begränsningar. Med kall oboy blir det nästan besinningslöst. För att inte tala om glass. Smält glass glider liksom ner och förbi, det blir som ett lyckat tetris och då går det ju ner hur mycket som helst.

Och jag funderar. Häromdagen visste jag att jag ville något ganska så mycket, men då verkade det lite svårt. Nu kan det faktiskt vara lite möjligt, vilket är trevligt. Men då vågar jag inte och vet plötsligt inte ens om jag vill. Hur ska man då veta vad man vill, och om man vill för att man vill och inte bara för att man inte kan få det? Finns det olika dimensioner av viljor eller vad? Är det inte sjukt isåna fall? Och hur ska man kunna definiera sin riktiga egentliga vilja? Ack ja. Och sätter man detta i sammanhanget messa-män-förtjust så blir det snårigt. Lätt i teorin är det egentligen.

Jag ska gå på loppis nu men jag är långsam. Det känns så långt tills jag kan gå ut igenom dörren. Borsta tänder, klä på mig. Kamma mig. Ta på skor. En i taget. Jag vill åka hem.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill också åka hem, ja så mycket. Så jag hoppas nästan att dom inte frågar om jag vill jobba i veckan...fast jag får lite dåligt samvete när jag önskar så, allt är så dubbelt nuförtiden.

Och å detta messande låter snårigt, lite svårt, men jag är nyfiken! skickades det sms till söder eller vart då? en trappa upp? till någon okänd stilig man? Nyfiken it is.

Hoppas du får en fin loppisrunda med en massa fynd, jag äter godis och väntar på nästa jobb-pass. kraaaaam!

Anonym sa...

Sv: Åhhh hur såg denna billiga bakelse ut?

Kram på dig hjärtat!

Anonym sa...

Sv: Åh tack! Vilken fin kommentar! Så glad jag blir!

Du är en sötis du!