Med bregott på kan jag äta hur många mjuka mackor som helst. Bottenlös utan begränsningar. Med kall oboy blir det nästan besinningslöst. För att inte tala om glass. Smält glass glider liksom ner och förbi, det blir som ett lyckat tetris och då går det ju ner hur mycket som helst.

Och jag funderar. Häromdagen visste jag att jag ville något ganska så mycket, men då verkade det lite svårt. Nu kan det faktiskt vara lite möjligt, vilket är trevligt. Men då vågar jag inte och vet plötsligt inte ens om jag vill. Hur ska man då veta vad man vill, och om man vill för att man vill och inte bara för att man inte kan få det? Finns det olika dimensioner av viljor eller vad? Är det inte sjukt isåna fall? Och hur ska man kunna definiera sin riktiga egentliga vilja? Ack ja. Och sätter man detta i sammanhanget messa-män-förtjust så blir det snårigt. Lätt i teorin är det egentligen.

Jag ska gå på loppis nu men jag är långsam. Det känns så långt tills jag kan gå ut igenom dörren. Borsta tänder, klä på mig. Kamma mig. Ta på skor. En i taget. Jag vill åka hem.