Europaparlamentet gubbslem

Jag var visst lite i Bryssel i helgen. En snabbis. Fint var det, intensivt, för mycket mat, drygt ett kilo choklad, secondhand, loppis och så hälsade jag på EU. Och fick lyssna på Maria Carlshamre som berättade om hur EU totalmisslyckats med det här med kvinnors rättigheter, att 70 % i Europaparlamentet är män, att många av dessa män köper sex och har en kvinnosyn från stenåldern. Ingen överraskning kanske.. men ändå. Med FN:s konventioner, deklarationer och jämställdhetsarbete är det ju ganska konstigt att EU inte lyckats.. jag menar, hur svårt kan det vara??? Det finns ju svart på vitt vilka rättigheter kvinnor ska ha, vad som är mänskliga rättigheter och hur ett demokratiskt samhälle ska se ut. Så.. wtf?

Jag vet i allafall vad jag ska göra den 7 juni.

60 % av de beslut som tas i Sveriges riksdag härstammar från beslut tagna i EU. Jojo..

Djuren i skogen

Påsken hemma i skogen var fin så fin. Även om jag hade några anfall av oviss-panik-tänk, katastroftankar om sommaren och det mesta. Men ändå, fin och varm. Och djurfull.

Plötsligt händer det

Ibland säger det bara swisch. Trisslottstänket, plötsligt händer det. Vinden har vänt.

Jag fick jobb! Bara sådär.. ett fint jobb, ett riktigt jobb. Inte så långvarigt, men ändå. Samordnare. Jag går runt och egoboostar och tänker på att dom valde just mig, MIG! På tre minuter så ändras hela ens nuvarande liv. Det här med förändringar är spännande.

Och jag har precis haft besök av den dära mannen. Den allra bästa faktiskt och bara bättre och bättre känns det för varje gång vi ses. Det är konstigt eller kanske inte, men förr när jag träffat någon så har jag frågat mig själv "är jag kär, är jag kär?" och letat och försökt identifierat och definierat känslor, men nu har jag inte tänkt tanken någon gång alls faktiskt. Förrän nu kanske lite. För det bara är. Så rätt. Inga tvivel, inget fundersamt, jag bara vet. Det bara är. Jag bara vet.

Fast det kan ändras snabbt också. Jag var väldigt nära att bli påkörd av en bil igår. Väldigt nära faktiskt. Jag tänker för mycket och blir rädd för att allt det här braiga kräver något tillbaks. Peppar peppar.

hälsohem

Ja. Det är lite som att vara på sanatorium, fast lite mer modernt. Och avslappnat. Det äts allt möjligt gott, det tränas, det sovs mängder och så är det tyst och lugnt. En domherre har jag sett och en ekorre eller två har vi som grannar. Idag åkte pappa och jag runt lite, hamnade på en loppis, tittade i affärer där jag inte vill ha nåt alls. Väldigt skönt att slippa tänka och ta ställning och tycka något. Jag hittade föresten en kavaj på en loppis, en sådan där grå, lite oversizad 80-tals sak, med uppkavlade ärmar lite längre yuppie-aktig. Som är så inne nu. Jag vet inte om jag vill använda den själv, vi får se, annars säljer jag den bara dyrare på tradera och blir lite mindre fattig.

Annars är det väldigt mycket får-jag-jobbet-eller-inte-funderingar.Väldigt tröttsamt att bära runt på men jag försöker kontrollera dom med en mentalt framtagen vallhundscollie. Jag drömde i natt att jag fick jobbet och sen vaknade jag och grät över en död kattunge. På väg till intervjun tänkte jag att ser jag en älg får jag jobbet. Jag såg ingen älg. (fast nu slår det mig att jag ju åkte förbi kolmården, vad hade hänt om jag gått av och besökt älgarna i djurparken?) Fast en springande kaninhare såg jag fast jag vet inte vad den betyder.

Men. Det känns ändå som att livet återvänt lite efter den tillfälliga apatin. Jag känner saker. Glädje för påsk och våldsamma fjärilar inför rovdjursmötet strax efter påsk! Jorå. Nu ska jag springa lite igen och sen göra cheeeesecake!

pys

Jag är sur sur sur less och trött irriterad och besviken och sur. Mest apatisk. Allt det här vårandet med massa energi och göra tusen saker, picknick och grill och glass, tvätta fönster och åh så åh så hääärligt gör mig nog trött. Att tänka i tvåtusenfemtio även om man inte gör allt det där man tänker och känner, att vara högt där uppe och vara sprattlig och glad bara för att det är varmt och solen skiner, gör mig trött och efter en stund faller jag såhär långt ner i en grop.

Att jag inte vet så mycket alls om livet, funderar på allt samtidigt, satsar allt jag har på 40 minuters möte med okända människor där resultatet är på liv eller död, och att såna människor jag tycker om gör mig besviken spelar kanske också in. Jag kanske är godtrogen. Jag kanske förväntar mig för mycket av människor. Men jag förväntar mig av dom det jag själv skulle göra om jag var i deras ställe. Fast det kanske inte ska fungera så. Jag vet inte. Jag blir bara besviken. Jag kanske borde sluta med det. Sluta förvänta mig, sluta bli besviken. Men vad händer då?

Imorgon får jag åka hem iallefall hem till skogen. Det är nog därför luften gått ur mig lite nu här där jag är apatisk på en stol. För jag vet att jag ska få åka hem, tänk om någon kunde bara ta mig och köra mig hem och lägga mig i sängen där i Dalarna nu på en gång. Att borsta tänderna, gå och lägga sig, sova, vakna, gå upp, klä sig och gå till tåget, jag vet inte om jag orkar det..

Jag vill jag vill

tvätta fönster! Jag plockade ur hela fönstret, blommor och radio, små ljus och små grejer som hänger, jag tog fram rätt skruvmejsel och trasor och medel och hink och så inser jag att jag inte äger någon skrapa. Springer till hemköp men där finns inte heller nån så nu sitter jag här med ett öppet fönster och blommor och prylar över hela diskbänken. Och jag orkar ju inte ställa tillbaks allt. Får skrapjaga i morgon och ta upp fönstertvättandet då. Men åh jag vill ju nu.. jag hatar när ens entusiasm avbryts såhär abrupt. Det kan aldrig vara bra.

För mycket film

Ofta när jag kommer hem på kvällen brukar jag stanna innanför dörren, hålla andan och bara stå där i mörkret och lyssna. Då sätter fantasin igång och snart har jag inbillat mig att det är någon i lägenheten, så blir jag så rädd att jag nästan kissar på mig och inte vågar röra mig. Sen tänder jag ljuset till slut ändå och hittills har det inte varit någon här Puh. Ikväll kom jag in, hem, lyssnade, tände och INBROTT det har varit INBROTT! Alla lådor utdragna, skåpdörrar öppna, kläder överallt, saker och skräp utspritt på golvet, det ser lite ut som att en bomb exploderat. Sen kom jag ganska snart på att det är ju bara jag. Jag lever så, sprider saker, lämnar framme, inte orkar ta upp eller lägga in eller vika ihop.. bara lämna och gå. Så himla skönt. Men nu kanske jag borde plocka upp det värsta.

Fryser vill sova.