Cherryblossom

Oh hurra! Nu sker det, nu är den här vår vår!

Och det är alles torrt på gatan sådär att det dammar lite kring conversen, solen skiner lite soft som på en sommarkväll i juli, vinden är väldigt mjuk och ljum mot kinden och det smyger sig på nån lätt kittling i magen och nej jag är inte kissnödig och nej det var inte heller mensvärk hurra det är ju en vårkänsla!

För en vecka sen nästan grät jag och sa väldigt många fula saker och morrade, men tänk vad rosa allt kan bli, med en lätt touch av guld och turkos med små fina körsbärsblommor. Och tänk vad alledes för mycket lättpåverkad jag är av allt runtomkring. Soover hela hösten och vintern, går in och myser och fryser och funderar, och spritter på våren med flygiga känslor och vill aldrig mer gå in och är inte trött fast jag vet att jag är det egentligen. Jag tycker om att vara människa och påverkas, men sådär jätteciviliserat mänskliga är vi väl inte? Jag påminner ganska mycket om en vanlig brunbjörn tycker jag. Föresten den dära Björnen som började äta på mannen där i Dalarna -om jag hade legat och sovit och inte ätit på hela vintern och plötsligt blivit väckt av en såg, då skulle inte jag heller vara världens charmigaste tjej.

Fuck you k*ksnö!

Det här verkar bli ett väldigt moget inlägg må jag säga. Jag är mer fjorton än tjugosex, så är det. Hade en trevlig påskhelg med sol tillochmed, och jag var så PEPP på (inte studier det är jag aldrig) men på annat, fixa håret och köpa en kjol och hade en massa små projekt på G. Osså kommer man hit, snön VRÄÄÄÄÄÄKER ner.. hela dan. Inte lite lite, utan sjukt stora snöflingor liksom väller ner. Så, jag gick ut lite för det måste man väl. Och det var fruktansvärt mycket snö, halt och slaskigt och jag nästan ramlade hur många gånger som helst, och fick gå sakta sakta. Så frågade jag runt lite om att krulla håret, men alla var så tråkiga och oinspirerande och verkade så negativa så. Suck. Så bokade jag synundersökning och det kommer kosta en miljon, för ca 2 minuter. Och jag provade kjolen och den var ju jätteful på. Snyft. Och bah nä. Jag skiter i det här. Jag hoppar av. Alla mina små projekt liksom äh. Ramlade isär ett efter ett. åhå. snyft.
Allt beror på snön.

Jag har tvättat. Det är väldans tråkigt. Uppochner uppochner för trapporna var 40:e minut. Och hissen kan jag inte ta för den går inte att komma ut från på min våning. Apuh. Och så vika vika vika, vilket kan vara lätt rogivande ibland. Men när man nästan sover är det mest jobbigt. Och varför varför är varendaste plagg helt vänt ut och in? varenda strumpa, varenda påslakan varenda trosa.. himla pill. Men åh, när allt är färdigvikt och luktar gott åhååå.. fast, tänk när man bor i ett litet hus och kan torka tvätten ute i sommarvinden..

Annars så. pip. Liten ikväll. Varför är inte jag sådär som kan skilja på olika saker i livet, så att om en sak går dåligt får man tänka lite mer på något annat som går bra. Men jag, när nåt skiter sig så sitter jag still och stirrar och drar ner hela världen i ett svart hål och precis allt blir så dramaaaAtiskt och stort och svårt. Käraste lilla jag.

Jag är en icke-tålamodig, frustrera(n)d(e) ung kvinna. En sisådär 17 år i sinnet. Det var så.. lätt då. Man levde i sin bubbla, gick i gymnasiet, gick till lektionerna, sovade, tränade, festade ibland. Man behövde inte tänka så mycket, man bara gjorde och åren gick. Fast det lades ner enormt med energi på byxor, pojkar, hår och duger jag eller inte-tänk. Men nu, skiter man (jag) relativt ganska mycket i om jag duger eller inte, passar det så välkommen annars inte. Pojkar är kul, hår ibland, men det är liksom inte (tack och lov) första prioritet. Utan istället tänks det en väldans massa på liv och framtid, tid som går och var i världen jag egentligen är. Borde vara. Kommer att hamna. Vill jag sitta i köket i tre månader så är det liksom upp till mig, det finns ingen såndär ström som drar med en längre. Det är bara upp till mig. Och min vilja. Huh. Tänk om man en dag inte bara vill mer.. eh.

Jag vill höra Håkans nya singel. Nu när jag ändå är lite inne på 17-årstemat. oh.. sentimental.
Jag är så trött så jag skulle kunna grina lite. Kom och lägg mig.

Apelsinsug

Åh jag borde ha lagt mig för längesen. På allvar, jag vill och behöver det, helt sjukt omänskligt trött. Men som vanligt när jag inte lägger mig så sätter det in nån slags mysvakenhet med vilken jag lullar och pillar och funderar och så. Mycket skönt. Om jag vet att jag får sova.

Jag har blivit helt fast hooked besatt av jos. Brukade neverever dricka det förut, men sen efter den där snuvterrorrn så tadaaa! Blev jag och är fortfarande så sugen på apelsinjos. Med blodgrape i. Ahm gRR. Och då tas järnet i broccollin upp så bra! Fast, med allt kaffe vete katten, då sugs ju inte c-vitaminerna upp istället. Moi moi.

Sen så. Får jag väl lov att konstatera: Jag är en pratande. Jag tycker om att prata och fundera och diskutera och vända och vrida. Inte nödvändigtvis sjukt mycket, (jo med vänner) men, man måste väl ändå säga vad man tänker. Lite. Om man råkar vara två till exempel, så måste det väl alla gånger vara bättre att man säger hur man upplever och uppfattar saker, än att gå runt och vara tyst och handla efter det och efter sin uppfattning om den andra, som kanske inte stämmer. Ho hoo SÄG nåt. Man behöver inte dra en slutsats, fatta beslut, eller ens diskutera, bara säga.. allt är inte så svartvitt onyanserat eller antingen eller. Man kan faktiskt göra nåt mittemellan. Dra inte för stora växlar. Så är det.

Mitt påsklov flög sin kos. Tack så mycket Mr Handledare.

Underbarhet

Jag vill att det ska bli sommar nu. Och jag vill ha pengar och vara ledig, ligga under solen och göra sånt där fint. Traska på varma gator och bli sådär skön av lite vin.

För just nu orkar jag inte söka fler jobb, orkar inte delta i allt snack om uppsats, sommarjobb, arbetsmarknad hets hets vad har du sökt har jag missat nåt vad ska det egentligen stå i det där evinnerliga cv:t? Och idag är det massa slask och blött och snö, jag ska ha handledning och är totat omotiverad och väldans nervös för jag har inget att säga undrar ingenting. Och jag vet inte vad jag har skrivit eller hur jag tänkt med postkolonialismen, jag står inte för nåt. Och jag är västerländsk vit kvinna som lever i lyx och får utbilda mig, ha byxor på mig, svära över regering och förkasta genusmainstreamingen i sverige utan att nån kastar sten på mig. Och jag kan och får bo själv i en lägenhet och köpaköpaköpa jeans som nån fattig utnyttjad människa i Indien sytt och färgat med giftiga substanser.


Jag är så lycklig. Glad Påsk!

Kardemumma

Först och främst: SLUTA NU ATT SNÖA SNÄLLA SNÄLLA HELVETESSNÖÖÖ!!!
Det är ju vår. Det bara VRÄÄÄKER ner stora flingor på snedden liksom. Usch.

Annars så har jag ätit den dära lasgnen jag gjorde igår. Det fanns ju visst lasagneplattor, fanns och fanns, jag hade ju köpt det för några dagar sen. Däremot var krossade tomaterna inte i mitt skafferi, så det biddde utan. Så nu har jag ätit ost och sojafärs känns det som. Okej inte mer.

Och gym har jag tränat. Trodde det skulle vara omöjligt efter förmiddagens apati. Jag satt och frös på en stol och stirrade och andades och tittade på regnet som det var då, pillade lite och tänkte att jag borde göra nåt. Men inget hände. Så hittade jag Breathe Me med Sia, nån australiensisk tjej, och den låten spelades i sista avsnittet av Six Feet Under. åhå, världsbra.

Iallefall så toktränade jag. Svettig och fokuserad. Och irriterad på en man som måste ta i och stööööna allt han kan. Undrar om han njuter av det. Nåt är det. Ingen annan behöver låta så. Han kanske har fel på stönmuskulaturen.

Ih. Jag har en hund jag får gå och klappa när jag vill. Hurra! :) Hon vet inte om det bara, är nog tur det. För jag är väldans bra på att klappa. Kurr. Och så är det påskfika inbokat kl.17 idag på Bagarstugan. Åh, lovely as can be. Ska bara försöka läsa klart Sveriges skuggrapport först. apuh. frys.

En väldigt kort stund senare: förfall

Ja då sätter jag igång med lasagnen, pepp, Lykke Li och nya jeans på!!
Äger jag lasagneplattor? nej
Orkar jag gå och handla? nej
Okej, men då kan jag cykla till långt bort Willeys i eftermiddag och köpa massa vegmat som jag tänkt förut? ja jo men.. jag orkar nog inte
Bra, men då kan jag gå ut och gå kanske springa genast nu och dessutom fånga solen!? ja..men.. jag har ångrat mig. åh jag orkar ingenting. Jag är tung. Jag vill ligga ner. jag kan bara sucka och inte le. jag vill inte.
Jag vet att jag kommer gå ut.

Marskatt here I am.

Ack ja, suck och stön.

Det var längesen. Men så nyss. Jag tror jag tappade mig själv för en stund. Och nu är jag mer tappad än någonsin men nu håller jag mig själv i handen så nu kommer det fungera lite bättre igen.

Snyft, snörvel, klump i magen och ganska mycket apati. Men, jag blev ju 26 nånstans i allt det där, så jag har ju den erfarenhet som behövs för att överleva. Tyvärr kanske. Eller hurra.

Vad rolig hjärnan är. I början är man nästan lite kall och cool, sen bryts den där känslan ner mer och mer och till slut är man en liten blöt pöl på golvet. Och då har man redan sagt till alla och sig själv att man nog kommer att överleva, och då får man ligga där som pölen själv för alla tror man reder sig. Vilket man gör, men det behövs ju lite torkhjälp ändå. Allt det där goda kommer ju tillbaks och skär som en kniv rakt igenom. Allt som var bra, bara det som var bra är möjligt att komma ihåg. Hur kan hjärnan byta perspektiv från en dag till en annan, från svart till vitt?! Oh.

Men det är vår. Idag skiner till och med solen. Inte för att så mycket annat skiner. Men jag tänkte typ precis strax göra veglasagne och sen gå ut med förhoppning att springa några meter. Om vaden och klumpen i magen tillåter.

Föresten har jag mina nya svarta jeans på mig, inhandlade igår. Hurra. Retroaktivt bostadsbidrag är alltid väldigt välkommet. Fast, det vågar jag ju inte röra. Egentligen. Så jag måste nog lägga ut ett par byxor på tradera i eftermiddag. Pengar är allt. Nästan.

åhå. pip over and out.