Det har varit sådan där kulturnatt i vår stad. Det innebär att det händer tusen saker om man vill gå på det mesta, så slutar det ofta med att man går på en sak och sen fastnar. Men i år tycker jag ändå vi var ganska offensiva med bra resultat. Började fredagen med bio efter att ha sovit efter jobbet och druckit balja med kaffe. Såg 2 days i NY. Mest för att jag gillade den första 2 days in Paris så himla mycket. Den här var också trevlig, underhållande. Inte världens bästa film, men gillade den. Vi har helt ensamma i biografen, kändes konstigt. Som att sitta hemma i soffan, men ändå som att någon såg oss, så vi viskade och betedde oss som om vi hade suttit i fullsatt lokal. Sociala inlärda beteenden, så himla intressant. Tänkte också på en föreläsning om neuropsykiatriska funktionshinder där de ofta har problem med att läsa av sammanhang och utifrån detta inte riktigt veta hur de ska uppföra sig. Som att man vid en förläsning är tyst och lyssnar medan någon står framme och pratar. Och på samma sätt hade jag nu helt svårt att känna mig säker på biografen, helt tomt, får vi gå in eller inte, har dom glömt oss eh eh kände liksom osäkerheten i mig. Störd. Drog i dörren två gånger som var låst. Sen öppnade han som skulle sätta på filmen och sa att han skulle komma om någon minut och bad oss vänta, då kände jag mig istället som världens hetsigaste otåliga biobesökare. Men slappna av.
Ialla FALL: igår var vi i Rådhuset och gick i alla gångar, salar och trappor, traskade på lite marknad med fina saker, gick in i ett galleri, gick hem åt fisk och vilade, gick sen på Score, konsert där Norrköpings Symfoniorkester spelade tv-spelsmusik. Så fint! Kände inte igen allt som min nördiga sambo, men fina melodier och kände att detta med symfoniorkestermusik borde vara det renaste av musik. Inget brus genom publikvrål, radio eller lurar, utan ren musik. Och det här att en fiol nästan låter illa, men tillsammans så liksom bara lyfter det. Mm väldigt maffigt. Tänk att få höra favoritartist med orkester. Förra året på Peace & Love hamnade vi på Mando Diao som jag bara tycker låter skränigt, men nu spelade de med orkester och det blev faktiskt det bästa på hela festivalen.
Sen skulle vi bara ramla in lite snabbt hos Frimurarna, och hamnde i någon slags sektliknande hyperkonservativ källare. Blev mottagna av dinosauriemän som högtidligt tog i hand, när vi gick in hörde jag "här kommer grupp på 10 varav två kvinnor". Kände mig helt, vet inte syndig eller nåt med kort kjol och Dr Martens. Vi fick gå ner i deras sal med schackrutigt golv och nån slags stjärnhimmel. Så släckte de ner helt, och en såndär dramatisk orgel började spela, och vi skulle titta på den där himlen och jag blev helt yr och började andas snabbt. Det var nåt med att vara i en sal med okända människor, kolsvart mörker, allvarig stämning, orgelmusik, att inte veta hur länge jag skulle sitta där eller om jag fick resa mig och gå ut. Men sen såg jag lite ljus och försökte träna på bra tänk, sen kom nån slags soluppgång i änden av salen och sen hade jag överlevt. Väldigt konstig upplevelse. Och väldigt hemliga var dom. Sen gick vi hem och vinade med vänner.
Idag är det söndag och vi har promenerat jättesakta i skön höstluft, legat i soffan, druckit kaffe och ätit choklad och tänker inte göra så mycket mer. Imorgon åker sambon tillbaka till studiestaden och det är måndag med jobb och vara själv igen, lite ångest över detta.
